Natten var regnig och blåsig och vi trodde nästan att vi skulle bli inblåsta sista dagen. Vi låg bara två mil från gränsen så det hade varit riktigt jobbigt att stanna på ön när målet var inom synhåll. Klockan ringde på morgonen och nattens blåst lät hade låtit värre än den var. Vi lagade vår välling och åt en macka till för att fira in sista dagen. Allt var som vanligt förutom att det var sista gången som vi gjorde allt. Känslan var ändå skön och behaglig. Tältet packade vi ihop och vi klädde på oss dem blöta kläderna för sista gången. Drog ut kajakerna från vår underbara ö och paddlade iväg med Sverige i sikte. Det blåste lite men vad gjorde väl det. Vi satt mest och njöt av att känna vinden och vågorna som bröt lätt över kapellet. Ett sista regnväder hann vi också med men vad gjorde det… Samtalen gick mest ut på att berömma oss själva  och alla tuffa dagar var  som bortglömda. Det var en obeskrivlig känsla att passera gränsen. Vi skrek några glädjeskrik precis som Ronja Rövardotter.  Våra skrik försvann i vinden. Vi sneglade in mot Svinesund som var vår startpunkt för fyra år sedan då vi paddlade runt Sverige.  Mäktig känsla. Paddlingen in till Strömstad gick fort. När vi kom fram stod familj och väntade på oss. Det var svårt att veta hur man skulle känna och reagera. Hela situationen var overklig och svårbeskrivlig. Vi grät en skvätt men skrattade mest.

Vi vill nu passa på att tacka alla som stöttade oss både innan, efter och under vår färd. Tack alla sponsorer som gjorde denna expedition möjlig. Utan er hade vi två fattiga studenter aldrig kunnat genomföra detta.  Tack familj och vänner som hjälpt oss med allt från väderrapporter till värmande ord.  Tack också till alla snälla hjälpsamma norrmän som öppnat sina dörrar för oss. Utan människor längs vägen som gett oss goda råd hade vi varit tvungna att kämpa ännu hårdare.

Distans - 2 mil